En ryttare tar plats i Scenparken

I Scenparken i Vagnhärad tronar ett nytt offentligt konstverk – en ryttare på ett podium. Konstverket heter Equestrian Scaffolding Sculptur och är skapat i byggnadsställningsmaterial av konstnären Ben Long.

Ben Long berättar om hur byggnadsställningar kom att bli centralt i hans konstnärskap.

Vad var det som lockade dig mest med uppdraget att skapa ett konstverk för Scenparken?

– Det som lockade mig mest var möjligheten att skapa en stor offentlig skulptur som människor får chansen att möta i sin vardag, snarare än på ett museum eller i ett galleri.

– Jag har jobbat med en enkel idé under många år: ”Gallerier utan väggar – konst kopplad till vardagslivet”. Det kommer delvis från där jag växte upp i norra England. Där arbetade de flesta omkring mig inom hantverk, tillverkning eller andra praktiska yrken. Samtida konst var inget människor omkring mig regelbundet mötte i sina dagliga liv och för många kändes gallerier avlägsna, både fysiskt och socialt.

– När jag besökte Vagnhärad kändes det här förhållningssättet särskilt relevant. Jag gillade tanken på att skulpturen skulle kunna bli en del av människors vardag – något de passerar på väg till skolan, jobbet, affären eller när de promenerar i parken.

– Jag tillbringade tid med att studera platsen och med att fundera över vilken form som skulle kännas både bekant och överraskande. Ryttarmonumentet är en av historiens mest igenkännbara skulpturformer. De flesta förstår direkt vad de ser. Men att se denna välbekanta bild helt uppbyggd av byggnadsställningar skapar en annan upplevelse och uppmuntrar förhoppningsvis till att titta en gång till.

Vad lockade dig med idén om ett anpassningsbart, eller föränderligt, monument?

– Idén började nog egentligen som en lek. Som barn älskade jag att bygga med lego och meccano. Det som fascinerade mig var att samma delar kunde användas om och om igen för att skapa helt nya saker. Att bygga, plocka isär och sedan påbörja någonting helt nytt.

– Många år senare insåg jag att byggnadsställningar fungerar på ungefär samma sätt. Det är ett modulärt system av standardiserade komponenter som kan omformas i det oändliga. På så sätt har jag genom hela min karriär skapat en form av kreativ lek med den vuxna världens material.

– De flesta skulpturer är utformade för att förbli exakt likadana för alltid. De är oftast gjorda av material som sten eller brons och är tänkta att stå fast i generationer. Mina skulpturer är annorlunda – de kan monteras ner, flyttas och byggas upp på nytt i nya former.

Hur har din uppväxt bland byggnadsmaterial påverkade din syn på skulpturer?

– Min pappa var byggare, så för mig var byggnadsställningar inget ovanligt material – det var bara en del av vardagen. Jag såg ständigt människor som monterade och demonterade konstruktioner.

– Senare insåg jag att samma process kunde användas för att skapa skulptur. Det som byggarbetare använder för att skapa byggnader kunde jag använda för att skapa bilder och idéer. Den här hästen är gjord av exakt samma komponenter som kan användas för att bygga ett hus, reparera en kyrka eller renovera en skola.

Vad hoppas du att människor tänker och känner när de tittar på konstverket i Scenparken?

– Jag hoppas inte att alla tänker samma sak. Offentlig konst tillhör allmänheten. Vissa kanske ser en häst, andra ingenjörskonst, några tänker på monument, och andra undrar helt enkelt hur den är byggd.

– Det jag hoppas är att många känner nyfikenhet. Om någon går förbi och tittar en gång till i stället för bara en gång, då har skulpturen redan startat en dialog.